Foucault i Tunisien: En personlig och intellektuell brytpunkt.

Inledning

Platsen är i utkanten av Vincennesskogen, just utanför Paris, natten mellan den 23 och 24 januari 1969. Den 5: e republiken är vid denna tidpunkt över tio år gammal, men såren efter Algeriets blodiga självständighetskamp är på inga sätt läkta när kravallpolis i skydd av mörkret närmar sig det nya ”experimentuniversitetet” i Vincennesskogen. Universitetet tillkom som ett led i regeringens strategi att, i efterdyningarna av 1968 års studentupplopp, isolera de vänsterradikala studentgrupperingarna från utbildningssystemet och samhället i övrigt (Hörnqvist 1996: 8-9).Michel Foucault hade under sommaren 1968 utsetts att leda den filosofiska fakulteten (Johansson 2002: 8, Miller 1993: 175), en utnämning som de vänsterradikala grupperingarna var tveksamma till. I november 1968 utmålades exempelvis Foucault som en av utbildningsministern Edgar Faures ”rökridåer” av den vänsterorienterade tidningen Action; andra beskrivningar framställde honom som en konventionell, rentav konservativ, akademisk mandarin (Hörnqvist 1996: 10). Detta misstroende var ett resultat av hans uttalade antikommunistiska hållning samt hans tidigare medverkan i statliga utredningar av det franska utbildningsväsendet. Dessutom var Foucault under 1968-69 aktuell för att väljas in vid Collège de France, den mest prestigefyllda institutionen inom den franska akademiska världen. Vi kan således förstå de vänsterradikalas uppfattning av Foucault som en konservativ akademisk mandarin, på god väg mot toppen av sin akademiska karriär och det borgerliga etablissemanget.

Natten mellan den 23: e och 24: e gör dock Foucault sitt inträde i den radikala vänsterns ”hjälteepos”. I samband med oroligheter inne i Paris under kvällen den 23: e ockuperas universitetet av flera hundra studenter och ett fåtal lärare, däribland Foucault och hans pojkvän Daniel Defert. Ockupanterna förvandlar den splitternya inredningen till barrikader, men tvingas att fly upp på taket när tvåtusen poliser stormar byggnaden (Hörnqvist 1996: 11). Foucault ställer sig entusiastiskt i ”främsta ledet” bland ockupanterna och deltar frenetiskt i stenkastningen mot den anstormande kravallpolisen, hela tiden noga med att inte smutsa ner sin svarta sammetskostym (Miller 1993: 178-179, Macey 1993: 226). André Glucksmann, som kämpade sida vid sida med Foucault denna natt, minns:

” He was very courageous, physically very courageous […] When the police came at night, he wanted to be in the front ranks, to fight…” (Miller 1993: 179)

Mer väsentligt än detta inträde i den radikala vänsterns ”hjälteepos”, så menar jag att natten i Vincennes symboliserar en personlig och intellektuell brytpunkt av avgörande betydelse för Michel Foucaults liv och hans intellektuella inriktning. Denna brytpunkt utgjorde dels inledningen på Foucaults radikala politiska engagemang med sådana initiativ som Le groupe d ́ínformation sur les prisons (G.I.P.), dels början på Foucaults intresse för maktens mekanismer i det moderna samhället. En maktanalys som utgör en dominerande punkt (tillsammans med vetandet och etiken) i Foucaults tänkande vilket han själv karakteriserade som ett studium av de olika ”sanningsspel” genom vilka den moderna individen skapas som ett objekt för kunskap och ett subjekt med kunskaper (Foucault 1986: 7- 11, Foucault 1997a: 290, Beronius 1986: 20). Och som Steven Lukes påpekar i Power -A Radical View (Palgrave 2005), med avseende på vilket inflytande Foucaults maktstudier haft på eftervärldens uppfattning av makt och maktutövning:

”…it has hugely influenced our thinking about power, across many fields and disciplines, notably cultural studies, comparative literature, social history, anthropology, criminology and women ́s studies” (Lukes 2005: 88).

I den strida ström av händelser som format Michel Foucaults livshistoria har denna brytpunkt följaktligen medfört en radikal förändring av både liv och tankesätt samt format eftervärldens förnimmelse av denne mångdimensionella individ. Det är dessutom en
brytpunkt som åskådliggör ett djupt samband mellan Foucaults liv och hans tänkande. Däri ligger analysens övergripande syfte: att genom det livshistoriska perspektivet undersöka en betydelsefull del av Foucaults liv och tänkande, att leta efter förbindelser och samspel mellan bäggedera sidorna, utan att för den skull reducera detta liv och tänkande till omedelbara speglingar av varandra (Svedjedal 2006: 23).

I sin biografi över Foucault förbinder journalisten Didier Eribon denna brytpunkt till Foucaults livskamrat, pojkvännen Daniel Defert: ”Ett uppstigande till ytan, ett inträde i politiken han utan tvivel i hög grad har Daniel Defert att tacka för” (Eribon 1991: 398-399). I sin inledning till den svenska utgåvan av Övervakning och straff (Arkiv 1998) spårar Sune Sunesson Foucaults växande politiska aktivitet till upplevelser under hans tid på universitetet i Vincennes (Sunesson 1998: 10-11). Ytterligare en förklaring till denna brytpunkt hittar vi i Arpád Szakolczais Max Weber and Michel Foucault –Parallel life-works (Routledge 1998), där Szakolczai argumenterar för att denna brytpunkt skall ses som ett försök till verklighetsflykt från Foucaults sida. Enligt Szakolczai uppstod detta behov ur hans oförmåga att, för sig själv och inför andra, definiera essensen i sitt tänkande. Ett flyktbeteende som förstärktes av inspiratören Jean Hyppolites död 1968 (Szakolczai 1998: 222-228).

I föreliggande text framför jag åsikten att denna personliga och intellektuella brytpunkt snarare var ett resultat av Foucaults upplevelser i samband det tunisiska studentupproret 1967-68; upplevelser som fick honom att omvärdera sin passiva position mot ett personligt politiskt engagemang samt ompröva sina tidigare teoretiska ställningstaganden.
Mitt källmaterial består dels av uppgifter från sekundära biografiska källor, dels uppgifter från den serie av intervjuer som Foucault 1978 gav den italienske journalisten Duccio Trombadori. Intervjumaterialet utgör, till skillnad från det biografiska materialet, en primär källa med avseende på Foucaults upplevelser av det tunisiska studentupproret samt hans politiska engagemang. Jag har valt, i den mån det biografiska materialet har möjliggjort detta,att basera min text på uppgifter som förekommer i fler än en biografisk källa. Då flera tolkningar av händelseförlopp förekommer, exempelvis kring omständigheterna kring Foucaults samröre med det franska kommunistpartiet, så redovisas dessa tolkningar. Där sådana har funnits att tillgå, redovisas givetvis även kommentarer fällda av Foucault själv.

Beträffande avsnittet kring händelserna i Tunisien, textens centrala avsnitt, så har jag valt att basera min beskrivning av själva händelseförloppet på det biografiska källmaterialet. Med avseende på hur detta händelseförlopp kom att påverka Foucault, så hämtas dessa uppgifter uteslutande från Trombadoris intervju (med undantag för den brevkorrespondens som Foucault hade med Georges Canguilheim i samband med upprorets inledning). Det är alltså Foucaults personliga redogörelse som ligger till grund för den argumentering som texten avser att föra fram. Likväl måste det framhållas att denna redogörelse är ett återberättande, då intervjun spelades in 1978 under den iranska revolutionen. Foucault följde händelseutvecklingen i Iran med mycket stort intresse och engagemang. Det kan alltså inte uteslutas att den iranska situationen kom att påverka honom i intervjusituationen. Icke desto mindre så är det Foucault själv som talar till oss i dessa intervjuer, enligt vissa bedömare troligtvis den bästa publicerade källan till hur Foucault själv under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet förstod sitt liv, sin karriär och sin intellektuella utveckling (Goldstein 1991: 9-10).

Biografisk översikt

Paul-Michel Foucault föddes 1926 i Poitiers, ca 100 kilometer sydväst om staden Tours, i de centrala delarna av Frankrike (Johansson 2002: 7-10). Hans far, Paul Foucault, var kirurg och undervisade dessutom i anatomi vid den medicinska fakulteten på universitetet i Poitiers. Hans mor, Anne Malapert, var dotter till en kirurg som också han undervisade vid Poitiers medicinska fakultet. Familjen Foucault var välbeställd och fadern var som praktiserande läkare en ansedd person i staden (Eribon 1991: 32, Macey 1993: 2). Familjens önskan var att Michel skulle fullfölja familjetraditionen vilket innebar att han förutsattes att anträda läkarbanan. Så blev nu inte fallet, istället blev det hans yngre bror (Denys) som följde denna karriärväg och sedermera verkade som kirurg i Parisregionen (Johansson 2002: 7). Foucault gick i läroverk i Poitiers men flyttade 1945 till Paris för att börja på läroverket Henri IV. Vid denna tidpunkt, oktober 1954, var Henri IV ett av Frankrikes mest ansedda läroverk med rykte om sig att väl förbereda sina studenter för de hårda intagningsproven till elitskolan École Normale Supérieure (Johansson 2002: 7, Eribon 1991: 53). Det var Foucaults avsikter att fortsätta sina studier vid denna institution, och han antogs där som tjugoåring 1946. Vi ska uppehålla oss litet vid Foucaults tid som studerande vid École Normale Supérieure (E.N.S.), emedan det var här som han inledde och även avslutade ett tidigt politiskt engagemang i det franska kommunistpartiet (P.C.F.).

École Normale Supérieure var vid tiden runt 1950 genomsyrad av politik, framförallt av marxism och kommunism. Didier Eribon målar en bild av ”intellektuell terror” där skolans medlemmar i P.C F. härskar vid skolan och där den som inte inrättar sig i ledet blir bannlyst och angiven (Eribon 1991: 90-91). Även Foucault ansökte och fick medlemskap i P.C.F., en handling som Eribon tillskriver hans vänskap med filosofiläraren Louis Althusser (Eribon 1991: 88). En åsikt som delvis bekräftas i Trombadoris intervju: “ It was also somewhat under his influence that I had decided to join” (Foucault 1991: 55). Althusser innehade en mångårig lärartjänst vid E.N.S, som tragiskt avslutades 1980 i samband med hans slutgiltiga psykiska kollaps och mordet på sin fru (Macey 1993: 434). Emellertid kan vi, utifrån Trombadoris intervjuserie, se Foucaults anslutning till P.C.F. som ett försök att realisera en länge närd dröm om ett radikalt annorlunda samhälle. En dröm som tog sin början utifrån erfarenheten av kriget:

”The very experience of the war had shown us the necessity and the urgency of creating a society radically different from the one in which we had lived; a society that had accepted nazism, had prostituted itself before it, and then come out of it en masse with De Gaulle. In the light of all that, many young people in France had had the reaction of total rejection. One not only wanted a different world and a different society, one also wanted to go deeper, to transform oneself and to revolutionize relationships to be completely “other” (Foucault 1991: 47- 48).

En dröm om det radikalt annorlunda som tycktes besvaras av kommunismen:

”One was searching for intellectual paths to get to where something totally different seemed to be taking shape or already existed, that is, communism” (Foucault 1991: 51)

Dock var Foucault inte speciellt aktiv under sina tre år som medlem i P.C.F. och när Louis Althusser senare tillfrågades om skälen till Foucaults begäran om utträde ur partiet under 1953, så framhöll Althusser utan att tveka: ”på grund av sin homosexualitet” (Eribon 1991: 134, Macey 1993: 38-41). Partiet avvisade och fördömde denna homosexualitet såsom en borglig last och ett tecken på dekadens (Eribon 1991: 134). På Duccio Trombadoris fråga om omständigheterna kring hans utträde ur P.C.F., så framhöll Foucault själv den såkallade ”vitrocks”-affären som kraftigt kom att undergräva hans förtroende för partiet. Under vintern 1952, kort före Stalins död, spreds nyheten från Sovjetunionen att en liten grupp judiska läkare konspirerat för att döda diktatorn. En anklagelse med ett klart antisemitiskt innehåll, dock officiellt bekräftad utav P.C.F., vilket föranledde Foucault och övriga medlemmar till att inte ifrågasätta sanningshalten i den sovjetiska anklagelsen. Tre månader efter Stalins död avslöjades så hela historien som fabricerad vilket föranledde ett antal ”normaliter”, däribland Foucault, till att skriftligen anhålla om en officiell förklaring från P.C.F. (Foucault 1991: 52- 53). Någon officiell förklaring från partiets sida kring dess agerande i denna fråga gavs dock aldrig, och Foucault konstaterade senare:

”The fact is that from that moment on I maintained my distance from the P.C.F. “ (Foucault 1991: 53)

Onekligen existerar således ingen enskild förklaring till Foucaults utträde ur det franska kommunistpartiet, men i en senare intervju till Time från 1981 angav Foucault själv att ”jag integrerades aldrig i kommunistpartiet, eftersom jag var homosexuell, och partiet var en institution som reproducerade alla de traditionella borgerliga värdena” (Macey 1993: 40, Miller 1993: 58).

Under 1955 begav sig Foucault till Uppsala; han har via kontakter fått tjänsten som lektor i franska vid romanska institutionen med den därtill hörande uppgiften att förestå det franska kulturinstitutet Maison de France, en tjänst som han innehade fram till 1958 (Eribon 1991: 170, 174). Och det är genom långa arbetssessioner i Carolina Rediviva samt framför skrivmaskinen i Maison de France som hans redan påbörjade avhandling antog den inriktning som ledde fram till ́Historie de la folie (Vansinnets historia). (Macey 1993: 78, Miller 1993: 97). Efter vistelsen i Uppsala fortsatte Foucault till Warszawa för att förestå ytterligare ett franskt kulturcentrum med anknytning till Warszawas universitet. Han inledde här ett kärleksförhållande med en ung man, vilket när det 1959 uppdagades tvingade Foucault att lämna Polen (Eribon 1991: 195, Johansson 2002: 8). Hans återfärd till fransk jord och disputation skedde dock via Tyskland och föreståndartjänsten för det franska kulturinstitutet i Hamburg (Johansson 2002: 8). Till Frankrike återvände han 1960 och ́ Historie de la folie lades slutligen fram 1961.

Därmed började Foucault göra sig känd inom de franska akademiska kretsarna, och under 1962 erhöll han en filosofiprofessur vid universitetet i Clermont-Ferrand. Här ansvarade han för undervisningen inom psykologi som vid denna tid inordnades under filosofiämnet (Eribon 1991: 274). Under tiden 1962-1966 publicerades Naissance de la clinique (The Birth of the Clinic) och Les mots et les choses (The Order of Things), varav det senare verket blev en stor succé som gjorde Foucault välkänd inför en långt större och bredare publik än den akademiska. Han erbjöds 1966 en tvåårig tjänst som gästprofessor vid den filosofiska
institutionen i Tunis och han avslutar sitt mycket produktiva 60-tal med att 1968 publicera metodboken L ́Archéologie du Savoir (Vetandets arkeologi)(Johansson 2002: 8). Han återvände från Tunisien 1968, till tjänsten som filosofiprofessor vid det nyligen inrättade universitet i Vincennes. Två år senare valdes Foucault, till en för honom speciellt inrättad lärostol i tankesystemens historia, in vid Collège de France (Johansson 2002: 8). Året därpå, vi är nu framme vid 1971, var Foucault den drivande kraften bakom Le groupe de ínformation sur les prisons, vars syfte var att uppmärksamma de franska fångarnas situation för den breda franska allmänheten. Arbetet med Surveiller et Punir (Övervakning och straff) påbörjades under början av 1970-talet och boken publicerades 1975. Direkt efter utgivningen av Surveiller et Punir inleddes arbetet på det som kom att bli Foucaults sista verk: de tre volymer som ingår i Histoire de la Sexualité (Sexualitetens historia) (Johansson 2002: 9). Under resten av 1970-talet, och fram till sin död, fortsatte han i varierande grad sitt starka sociala och politiska engagemang. Han företog dessutom flera föreläsningsturnéer till USA, ett land som han knöt starka band med. Framförallt i Kalifornien fann Foucault en plats i de sammanhang och frihetsstrukturer som den homosexuella kulturen skapat i San Francisco (Eribon 1991: 596, 605). Han avled i AIDS 1984 ( Eribon 1991: 630).

Tunisien 1966-68

I slutet av 1966 anlände Foucault till Tunisien, till ”ett land välsignat av historien; eftersom det sett Hannibal och den helige Augustinus förtjänar det att bestå för evigt”, som han framhöll till en god vän i samband med ett besök vid lämningarna efter Kartago (Eribon 1991: 358). Foucault hade under sin sista tid på universitetet i Clermont-Ferrand varit inbegripen i en tillsättningsstrid där den av Foucault med flera föreslagna kandidaten, Gilles Deleuze, hade ratats till förmån för Roger Garaudy, medlem av P.C.F:s politbyrå. Detta väckte ont blod hos Foucault, speciellt som rykten i omlopp talade om en politisk tillsättning
på direkt begäran av Georges Pompidou (Eribon 1991: 287). Huruvida denna akademiska tillsättningsstrid orsakade avfärden till Tunisien förblir en öppen fråga. Daniel Defert finner fortfarande att Foucaults avresa ”har något gåtfullt över sig” (Macey 1993: 184). Foucaults egna kommentar:

”After having stayed in The French University long enough to do what had to be done and to be what one has to be, I wandered about abroad, and that gave my myopic [närsynt] gaze a sense of distance, and may allowed me to re-establish a better perspective on things” (Macey 1993: 184-185).

Så öppnade sig då denna möjlighet till förflyttning utomlands, när han under 1966 tilldelades en gästprofessur vid den filosofiska institutionen i Tunis. Han bosatte sig i den lilla byn Sidi Bou Said, vackert belägen på en klippa några kilometer utanför Tunis. Han trivdes med sin tillvaro och en av hans vänner beskrev senare:

”i den där byn där han var så lycklig, var [han] endast känd för att från gryningen arbeta framför fönstren i sin villa som vette mot viken och för sin lust att leva och njuta i solskenet” (Eribon 1991: 358).

Det var L ́Archéologie du Savoir som utgjorde detta arbete, tänkt som en fortsättning på Le Mots et Choses som i sin tur var upprinnelsen till Foucaults anseende som strukturalismens främste utmanare gentemot Sartres filosofiska hegemoni. Boken hade motiverat en häftig motattack från Sartres sida och den stora franska publiken väntade ivrigt på Foucaults nästa verk (Eribon 1991: 365).

Det var således mycket som stod på spel och Foucault tillbringade sin första tid i Tunisien med att njuta av solen, undervisa och arbeta intensivt med L ́Archéologie du Savoir. Dock drogs han 1967-68 in i händelser som ledde honom till ett aktivt politiskt engagemang, något som han inte praktiserat sedan tiden på E.N.S. Det var närmast tillfälligheternas spel som ville att detta ”återinträde” skedde i Tunisien samtidigt som den franska intelligentian kastades in i virvlarna kring studentupproren under ”maj 68” (Eribon 1991: 365). Och till dem som senare undrade var Foucault ”höll hus” under upploppen i maj, kontrade Foucault genom att framhålla att han visst inte var utan erfarenheter i dessa sammanhang:

” I remember that Marcuse said reproachfully one day, where was Foucault at the time of the May barricades? Well, I was in Tunisia, on account of my work. And I must add that this experience was a decisive one for me […] It was shocking experience: just before May of ́ 68 in France, there were student agitations of incredible violence there. That was in March of the same year: strikes, boycotting of classes and arrests were to take place one after another for the entire year. The police entered the university and attacked many students, injuring them and throwing them into jail. They were sentenced to eight, ten, even fourteen years of prison. Some of them are still there doing time” (Foucault 1991: 132-133)

Han upplevde, som sagt, inte Paris ”maj-barrikader” på plats, han besökte Paris enbart under några dagar i slutet av maj. Han kommenterade till Jean Daniel, chefredaktör för Le Nouvel Observateur, de franska studenternas protester med orden: ”de gör inte revolution, de är revolutionen”, tämligen säker på att de Gaulles och gaullismens tid vid makten led mot sitt slut (Eribon 1991: 366, Macey 1993: 207, Miller 1993: 174). Dock var han förvissad om att den tunisiska regimen, under president Bourguiba, inte skulle gå samma öde till mötes. De tunisiska studenternas uppror hade i själva verket redan startat i december 1966 som ett resultat av att en student misshandlats av polisen. Situationen blev allvarligare i juni 1967 då, som en reaktion på de arabiska arméernas nederlag i sexdagarskriget, en våldsvåg med antisemitiska förtecken svepte genom Tunis (Eribon 1991: 366, Macey 1993: 203). Foucault reagerade med avsmak på dessa antisemitiska våldsyttringar och uttryckte i ett brev till Georges Canguilhem att regeringens reaktion på våldet tycks ha varit ”häftig, fast och ärlig” (Eribon 1991: 367, Miller 1993: 171). I samma brev beklagade han dessutom att studenternas vänsterideal hade kunnat ”metamorferas” till antisemitism:

”man kan fråga sig genom vilken märklig historiens list (eller dumhet) som marxismen kunnat ge anledning (och vokabulär) till det där” (Eribon 1991: 367, Macey 1993: 203- 204).

Foucault hade emellertid bara varit vittne till en början, eftersom det antisemitiska inslaget försvann ju längre konflikten fortskred. Fokus för det fortsatta upproret riktades istället in på den sittande tunisiska regimen och den inrikespolitiska situationen. Mellan mars och juni 1968, bland annat i samband med den amerikanske vicepresidenten Humphreys besök, flammade oroligheterna upp igen och den tunisiska regimen slog till hårt mot studenterna. Till Duccio Trombadori framhöll Foucault efteråt följande:

”I was profoundly struck and amazed by those young men and women who exposed themselves to serious risks for the simple fact of having written or distributed a leaflet, or for having incited others to go on a strike. Such actions were enough to place at risk one’s life, one’s freedom, and one’s body. And this made a very strong impression on me: for me it was a true political experience” (Foucault 1991: 134).

Bland de studenter som fängslades i samband med upploppen återfanns ett flertal av Foucaults studenter vilket föranledde honom till att, gemensamt med andra franska lärare, protestera mot arresteringarna och tortyren (Eribon 1991: 368). För Foucault var dock detta uttryck för solidaritet med de drabbade alltför svagt och han hamnade, tillsammans med kollegan Jean Gattegno, i minoritet gentemot dem som förespråkade skyldigheten till måttfullhet på främmande mark (Eribon 1991: 368). Till skillnad mot denna passiva majoritet betraktade Foucault ett personligt ingripande i konflikten som nödvändigt, och bland annat inhyste och gömde han studenter som undkommit polisens razzior. Vidare gömdes en dupliceringsmaskin i hans hem uti Sidi Bou Said och flera flygblad trycktes i trädgården till hans bostad. När så Foucault återvände till Tunisien efter besöket i Frankrike under sommarferierna 1968 avsåg han att vittna till förmån för en av sina studenter i den rättsprocess som vidtagits gentemot denne (Eribon 1991: 368, Macey 1993: 205, Miller 1993: 171). Den tunisiska regimen stoppade emellertid Foucaults avsikter i detta ärende, dessutom medförde hans trotsiga motstånd att han vid flera tillfällen hotades av civilklädd tunisisk polis. Hans egna fysiska säkerhet var nu hotad: vid ett tillfälle i konflikten blev han allvarligt misshandlad – Defert beskrev senare misshandeln som tortyr- på vägen hem till sin bostad (Eribon 1991: 368-369, Macey 1993: 205). Dessa incidenter var tydliga varningar från den tunisiska regimen som dock inte trakasserade honom i någon ”officiell mening”, hans prestige var därtill alltför stor och han var dessutom fransman. Foucault hade vid ett möte med den franske ambassadören bett denne ingripa mot arresteringarna och tortyren av studenterna, något som enligt diplomaten var omöjligt eftersom en sådan intervention skulle ha inneburit en fransk inblandning i Tunisiens inre angelägenheter (Eribon 1991: 368, Macey 1993: 205). Återigen i samtal med Duccio Trombadori:

”Finding myself a professor, French, and immersed in that reality, I had a better way of understanding it and situating it in relation to what was happening in other universities in the world. I was respected in a certain sense by the local authorities, and that enabled me to perform easily a series of actions and at the same time to grasp accurately the reactions of the French government toward what was going on. And I must say that their attitude left something to be desired” (Foucault 1991: 133-134).

De tunisiska studenternas uppror mot Bourguibas regim uppfattades av Foucault som i grunden annorlunda jämfört med studentupproren i Frankrike, en kvalitativ skillnad som han i intervjun med Trombadori förlägger till marxismens ideologiska roll samt de tunisiska studenternas personliga risktagande. För emedan Foucault i det franska studentupprorets passionerade kamp utan tvivel såg ett möte med polisiärt våld och fängelsestraff, så innehöll det franska upproret inte samma verkliga risktagande som de tunisiska studenterna stod inför i sin kamp gentemot Bourguibas regim: ”There ́s no comparison between the barricades of the Latin Quartier and the risk of doing fifteen years of prison, as was the case in Tunisia” (Foucault 1991: 138). Det franska upproret hade dessutom, enligt Foucault, ett betydande inslag av en sorts ”hypermarxifiering”, bland annat uppenbarad i ändlösa och upprepade diskussioner kring teoretiska frågor som ett sätt att finna principen för ett korrekt handlande.Denna ”hypermarxifiering” var raka motsatsen till det som Foucault fascinerades av i det tunisiska upproret. Visserligen tillmätte han den marxistiska ideologin och dess politiska världsuppfattning som nödvändiga villkor för den tunisiska kampens iscensättning, men för de tunisiska studenterna utgjorde marxismen inte enbart ett teoretiskt analysinstrument. Marxismen uppfattades här som en moralisk energi, eller existentiell handling, där den teoretiska exaktheten eller dess vetenskapliga karaktär var av sekundär betydelse, mer som ett lockbete än som en princip för ett korrekt handlande (Foucault 1991: 135-139). Det var upplevelsen av denna moraliska energi, eller existentiella engagemang, som fascinerade och förbluffade Foucault:

” What I mean is this: what on earth is it that can set off in an individual the desire, the capacity, and the possibility of an absolute sacrifice without our being able to recognize or suspect the slightest ambition or desire for power and profit? This was what I saw in Tunisia. The necessity for a struggle was clearly evident there on account of the intolerable nature of certain conditions produced by capitalism, colonialism, and neo-colonialism. In a struggle if this kind, the question of direct, existential, I should say physical commitment was implied immediately” (Foucault 1991: 136-137).

Och om sin relation till politiken ”post- Tunisien”:

” Since the time of my adherence to the P.C.F., through all the events that followed in the passing years which I’ve already told you about, the experience of politics had left a rather bad taste in my mouth. I had closed myself up in a kind of speculative scepticism. I don’t hide it. At the time of Algeria, there too I hadn’t been able to participate directly, and when I did so, it happened without placing my personal safety at risk. In Tunisia, however, I felt compelled to give personal support to the students, to experience and take part in something absolutely different from all that muttering of political speeches and debates that occurred in Europe” (Foucault 1991: 134-135)

Det var upplevelsen och erfarenheten av detta personliga, fysiska och verkliga engagemang som vägledde Foucault tillbaka till politiken, en politisk erfarenhet som dessutom gav återverkningar på hans tänkande:

” So, I tried to accomplish a series of actions that would really imply a personal, physical commitment that was real and that posed problems in concrete, precise, definite terms, within a determinate situation. Only by starting from there could the necessary investigations and analyses be developed. I tried, while working in the G.I.P. on the problem of prisoners, to accomplish some sort of total experience. That provided me the opportunity to stitch together the loose ends that had troubled me in works like Madness and Civilization or the Birth of the Clinic, with what I had been able to experience and know in Tunisia” (Foucault 1991: 139).

Det väsentliga i detta avsnitt är Foucaults val att genomgående tala om sina upplevelser som en erfarenhet, ett ordval som ingalunda är en tillfällighet. I själva verket anser jag att detta ordval ger oss nyckeln till en djupare förståelse av den brytpunkt och det samband mellan liv och tänkande som texten syftar till att undersöka. I följande avsnitt kommer jag dels att, utifrån Bo Isenbergs resonemang kring begreppet kontingens, diskutera de underliggande tankegångar som fick Foucault att använda just detta ordval, dels att redovisa antropologen Victor Turners teori kring ”signifikanta” erfarenheter.

Kontingens och ”Signifikanta” erfarenheter

Själv använde Foucault ordet erfarenhet i den mening som jag menar det givits av inspiratörerna Nietzsche, Bataille och Blanchot, dvs. i en form som framhäver subjektets potential till en identitetsförändring, eller rent av upplösning av denna identitet:

”…experience according to Nietzsche, Blanchot, and Bataille has rather the task of ”tearing” the subject from itself in such a way that it is no longer the subject as such, or that it is completely “other” than itself so that it may arrive at its annihilation, its dissociation” (Foucault 1991: 31).

Jag menar att ovanstående citat pekar på en generell föreställning hos Foucault som präglat både hans liv och hans tänkande. En generell föreställning som vi kan karakterisera med hjälp av begreppet kontingens. I sin avhandling Överflöd och ofullbordan (Coyote 2001) karakteriserar Bo Isenberg detta begrepp som:

”Kontingens: termen betecknar erfarenheten att det som är inte måste vara just så som det är, utan att det vore möjligt också på annat sätt […] Kontingent är också det som alls inte hade behövt vara men ändå är. Kontingent är något då dess grund är obeständig, obestämd, otillräcklig” (Isenberg 2001: 10, 66).

Detta är en generell föreställning som Foucault tillämpade på alla de områden som han undersökte i sina verk; på vansinnet, sexualiteten, fängelset, den moderna individens konstruktion etc. I själva verket utgör denna generella föreställning av kontingens ett villkor för Foucaults studier; frågan som han utifrån detta villkor försöker besvara är hur dessa områden kom att anta den form som vi ser dem idag. Eller som Bo Isenberg formulerar det, med avseende på detta villkor:

” Kontingens som historisk omständighet utgör ”frågehorisonten” i Foucaults arbeten, eller dess ”hermeneutiska horisont” (Isenberg 2001: 12)

Och, vilket läsaren kommer att se i nästkommande slutdiskussion, är det utifrån ett medvetet ”kontingent” förhållningssätt mot sin egen identitet som Foucaults personliga och intellektuella brytpunkt sker. En personlig hållning som materialiseras i de avslutande raderna i förordet till L’Archéologie du Savoir, där Foucault, närmst indignerat, uppmanar oss följande:

”Fråga mig inte vem jag är och säg inte åt mig att förbli den jag är: det är en mantalsskrivningsmoral, det är den som bestämmer över våra identitetspapper. Men den skall lämna oss ifred då det gäller att skriva” (Foucault 2002: 32).

Vi finner liknande tankebanor hos antropologen Victor Turner som, inspirerad av John Dewey och Willhelm Dilthey, formulerar sin teori kring erfarenhet och individens förändring i analogi med övergångsritens gränsöverskridande funktion i det traditionella stamsamhället (Turner 1986: 34-35, Szakolczai 1998: 22-23). Övergångsritens funktion ligger i dess markering, eller initiering, av en förändring i den berörda individens sociala status eller identitet. I denna mening föreställer sig Turner övergångsriten som en erfarenhet vilken, likt en ”sten i en japansk Zen-stenträdgård”, distinkt synliggör sig gentemot den vardagliga erfarenhetens mer passiva form (Turner 1986: 34-35, Szakolczai 1998: 22-23).Vi har alla, menar Turner, i olika former haft sådana ”signifikanta erfarenheter” som, likt stamsamhällets övergångsriter, medfört förändringar av vår identitet och sociala status. Och dessa förändringar innefattar inte endast den berörda individens kognitiva uppfattningar, utan snarare ”the whole human vital repertoire of thinking, willing, desiring, and feeling, subtly and varyingly interpenetrating on many levels” (Turner 1986: 35). Som exempel på ”signifikanta erfarenheter” i vårt moderna västerländska samhälle pekar Turner på skolstarten, första anställningen, värnplikten, äktenskap och kärleksförhållanden (Turner 1986: 35). Vissa av dessa erfarenheter är högst personliga, medan andra delas med grupper vars tillhörighet vi delat sedan vår födsel, eller via senare valda anslutningar. Vidare framhåller Turner att tidigare erfarenheter färgar våra försök att ge mening åt dessa ”signifikanta erfarenheter” vilket sammankopplar dåtid och nutid (Turner 1986: 35-36).

Således kan vi förstå Foucaults ordval för att beskriva sina upplevelser i Tunisien med utgångspunkt i en generell föreställning om kontingens. Vidare kan vi utifrån Turners teori om ”signifikanta” erfarenheter urskilja den funktion som det tunisiska studentupproret utgjorde för Foucaults personliga och intellektuella brytpunkt. Två perspektiv som jag använder mig utav när jag i nästkommande avsnitt slutför min analys.

Slutdiskussion

Så när Foucault, på taket till universitet i Vincennes, återigen står öga mot öga med makten och maktutövningen, är hans handlingar denna natt följaktligen ett resultat av den erfarenhet han gjorde på andra sidan Medelhavet cirka ett år tidigare.Fångad av studenternas risktagande, men även chockad av den polisiära brutaliteten gentemot dessa, erfor Foucault i Tunisien en upplevelse som fick honom att bli ”någon annan” för sig själv och inför sin omgivning. Fri från den franska kampens ”hypermarxifiering” och dess självupptagna och ändlösa diskussioner, förverkligade den tunisiska kampen Foucaults vision av ett osjälviskt offer, ett verkligt fysiskt risktagande och ett politiskt engagemang som markant skilde sig från det politiska engagemang han tidigare upplevt. I dessa avseenden utgjorde alltså det tunisiska studentupproret en ”signifikant” erfarenhet som ”ryckte upp” Foucault ur hans tidigare skeptiska och passiva hållning mot ett aktivt personligt politiskt engagemang.

Jag menar vidare att denna ”signifikanta” erfarenhet bringade samman dåtid och nutid, då erfarenheten av den tunisiska kampen kom att influeras av och inrymma de drivkrafter som långt tidigare verkade på Foucault i samband med hans anslutning till och utträde ur P.C.F. Vi har i textens föregående avsnitt sett hur han som ett skäl till sin anslutning till kommunismen framhöll en dröm om att, i krigets efterbörd, skapa något radikalt annorlunda. En dröm som ströps i P.C.F: s totalitära ideologiska organisation samt dess inställning gentemot homosexualiteten, men som återigen fann ett gensvar hos Foucault i de tunisiska studenternas kamp för en radikal samhällsförändring. Återigen var det denna kamps distinkta form, dess existentiella och osjälviska riskabla åtaganden, som återuppväckte Foucaults ungdomliga känsla för en samhällelig förändring i riktning mot något radikalt annorlunda. Alltså innebar denna ”signifikanta” erfarenhet en förändring av identitet, ur vilken en individ framträdde som alltmer identifierade sig med och deltog i de franska intellektuellas politiska engagemang. Utöver denna identitetsförändring ser vi dessutom, i linje med övergångsriten, en förändring av den berörda individens sociala position i samhället.

Bilderna av Sartre, och för den delen Foucault, i demonstrationens mitt talande till ”massorna” via megafon, personifierar den självmedvetna samhällsroll som den franska intelligentian innehaft sedan Emile Zola publicerade sin berömda artikel J ́accuse för att försvara den för spioneri oskyldigt anklagade Alfred Dreyfus (Gildea 1996: 147). I sin kritiska analys, Past Imperfect (University of California Press 1992), av den franska intelligentians samröre med kommunismen under åren 1944-1955, menar Tony Judt att de intellektuella i Frankrike tidigt antog en position som mellanhand mellan staten och ”resten av mänskligheten”, utifrån vilken de agerade gentemot den franska staten (Judt 1992: 249). Enligt Judt är ”Dreyfussaffären” utmärkande eftersom engagemanget för Dreyfus etablerade en självförståelse bland intelligentian som fastlade en modell för denna grupps sociala och politiska engagemang.

” The most remarkable feature of this style is the confidence with which intellectuals in France inherited and adapted their self-ascribed role as the moral arbiters of the nation, a sort of parallel state inscribed with the same authority and responsibility as the real one” (Judt 1992: 251).

Det var alltså utifrån ett ”medlemskap” i den politiskt aktiva franska intelligentian som Foucault förverkligade sitt förändrade förhållningssätt gentemot politiken, en social position som medgav ett agerande utifrån de strukturella möjligheter och den självförståelse som under en lång tid präglat denna grupps politiska engagemang. Vidare innebar hans inval i Collège de France att hans akademiska prestige fullbordades, vilket gav ytterligare tyngd till de radikala aktioner, exempelvis G.I.P., som han tog initiativ till eller deltog i. I Tunisien gav hans franska medborgarskap och hans akademiska prestige strukturella möjligheter till ett agerande, framförallt i form av ett visst skydd gentemot den tunisiska regimens auktoritära våldshandlingar. Även Foucaults intellektuella inriktning påverkades i efterföljden av denna ”signifikanta” erfarenhet, en intellektuell förändring som förde in frågeställningar kring maktens och maktutövningens natur i hans tänkande. I en intervju med Alessandro Fontana och Pasquale Pasquino från 1976 framhöll Foucault, med avseende på möjligheten till en analys av maktens natur, att:

”This task could only begin after 1968, that is to say, on the basis of daily struggles at grass-roots level, among those whose fight was located in the fine meshes of the web of power. This was where the concrete nature of power became visible, along with the prospect that these analyses of power would prove fruitful in accounting for all that hitherto remained outside the field of political analyses” (Foucault 2000: 117).

Jag menar att vi i detta citat återigen kan se den tunisiska kampens påverkan på Foucault, i det att citatet visar hur 1968 års kamp synliggjorde det mikroperspektiv på makt och maktutövning som den ”foucauldianska” maktanalysen arbetar utifrån (Crossley 2005: 218- 219). Den tunisiska erfarenheten utgjorde upprinnelsen till att Foucault under början 1970- talet återvände till sina tidigare verk, för att, likt sin inställning gentemot ett aktivt politiskt engagemang, förändra sitt teoretiska förhållningssätt. Därav den teoretiska vändning inom vilken Foucault fogade samman sina tidigare analyser med frågan om maktens natur och formerna för dess utövning:

”When I think back now, I ask myself what else it was that I was talking about in Madness and Civilazation or The Birth of the Clinic, but power” (Foucault 2000: 117).

Vi kan därför förstå det tunisiska studentupproret som en ”signifikant” erfarenhet vars resultat var den personliga och intellektuella brytpunkt som Foucault gick igenom i slutet av 1960-talet. Emellertid så anser jag att vi dessutom måste se denna brytpunkt i skenet av den generella föreställning av kontingens som jag diskuterade i föregående avsnitt. En generell föreställning som jag anser utgör en djup förbindelse mellan Foucaults liv och hans tänkande. I denna text ses denna förbindelse tydligast i citatet från förordet till L’ ́Archéologie du Savoir, en uppfattning som Foucault 1982 upprepade i en av sina sista intervjuer. Här har dock hans indignation “klingat av” tillförmån för ett mer behagligt förhållningssätt, och Foucault konstaterade här följande:

”But the relationships we have to have with ourselves are not the ones of identity, rather, they must be relationships of differentiation, of creation, of innovation. To be the same is really boring” (Foucault 1997b: 166).

”Det fanns två Foucault”, menar hans skolkamrat vid E.N.S. och akademiska kollega Emanuel Le Roy Ladurie, ”demonstrationernas Foucault och Collège-sammanträdenas Foucault ” (Eribon 1991:487). Till dessa båda ”upplagor” kan vi addera den Foucault som aktivt praktiserade sado-masochism som en del av sin sexualitet, den Foucault som inte var främmande för att nyttja droger, men också den Foucault som donerade stora summor pengar till de dominikanermunkar som förestod det bibliotek (Bibliothèque du Saulchoir) där han i senare skeden av sitt liv bedrev sin forskning. Donationer som hans livskamrat, Daniel Defert, fick kännedom om först efter Foucaults död (Foucault 1997b: 165-166, Macey 1993: 14, 253- 254, Miller 1993: 248-249, 262-263).

Titeln på David Maceys biografi är passande The Lives of Michel Foucault (Hutchinson 1993), en biografi som skildrar en mångskiftande individ med en livshistoria som omfattade flera parallella historier, vilka existerade sida vid sida men åtskilda i separata fack (Macey 1993: 14). Dessa iakttagelser lyfter på ett fint sätt fram hur Foucault uttalat och medvetet praktiserade denna generella föreställning på sitt egna liv; parallella liv utifrån skilda identiteter samt kreativa och uppfinningsrika uppbrott utifrån ett förhållningssätt att ”det som är inte måste vara just så som det är, utan att det vore möjligt också på annat sätt” (Isenberg 2001: 10). Foucaults ”signifikanta” tunisiska erfarenhet och dess efterföljande personliga och intellektuella brytpunkt blottlägger alltså denna förbindelse mellan hans liv och tänkande: en generell föreställning av kontingens som dels kännetecknade hur Foucault valde att leva sitt liv, dels var ett villkor för hela hans författarskap. Eller med hjälp av Bo Isenbergs anmärkning från föregående avsnitt: kontingens som historisk omständighet utgör den ”hermeneutiska horisont” genom vilken vi kan tolka såväl Michel Foucaults liv som hans tänkande. Själv föreföll Foucault mycket medveten om denna förbindelse, exempelvis gav han följande kommentar i en intervju från 1982:

” I am not interested in the academic status of what I am doing because my problem is my own transformation. That’s the reason also why, when people say, “Well, you thought this a few years ago and now you say something else”, my answer is…[Laughs] “Well, do you think I have worked like that all those years to say the same thing and not to be changed?” (Foucault 1997c: 131)

Följaktligen bildar denna förbindelse mellan liv och tänkande också en bakgrund emot vilken Foucaults ”signifikanta” tunisiska erfarenhet kunde alstra den radikala personliga och intellektuella brytpunkt som jag behandlat i denna text.

Och det är onekligen intressant att denna historiska omständighet ges en allt större betydelse i det senmoderna samhället, dock inte, som i fallet med Michel Foucault, mellan liv och tankesätt utan mellan våra liv och vårt arbete. För som etnologen Birgitta Svensson noterar, så:

” I det senmoderna samhället måste istället identiteterna konstrueras individuellt och strategiskt i samklang med begrepp som transformering, uppdatering, förändring, rörelse, som alla är ledord i det nya arbetslivet […] Det som tidigare beskrivits som en sjukdom –att ha multipla identiteter –har idag blivit en nödvändighet” (Svensson 2006: 25).

Mot denna bakgrund så personifierar Michel Foucault, på taket till universitetet i Vincennes, en ”tidig upplaga” av det senmoderna nätverkssamhällets individ och dennes multipla identiteter, en personifiering av den moderna individualitet som han avsåg att studera genom sitt intellektuella projekt. Dock är denna observation kanske typisk för den individ vars intellektuella projekt utvecklades genom en ömsesidig, eller dialektisk, påverkan mellan liv och tankesätt.

Referenser

Beronius, M. (1986) Den disciplinära maktens organisering. Lund: Arkiv Avhandlingsserie.
Crossley, N. (2005) Key Concepts in Critical Social Theory. London: Sage.
Eribon, D. (1991) Michel Foucault. Kungshult: Brutus Östlings Bokförlag.
Foucault, M. (1986) Sexualitetens Historia Vol 2 –Njutningarnas Bruk. Stockholm: Gidlunds Bokförlag.
Foucault, M. (1991) Remarks on Marx. New York: Semiotext(e).
Foucault, M. (1997a) “ The Ethics of the Concern for Self as a Practice of Freedom”, s 281- 301 i Rabinow, P. (red) Ethics: Subjectivity And Truth – Essential Works of Michel Foucault Vol.1. New York: The New Press.
Foucault, M (1997b) “ Sex, Power, and the Politics of Identity”, s 163-173 i Rabinow, P. (red) Ethics: Subjectivity And Truth – Essential Works of Michel Foucault Vol.1. New York: The New Press.
Foucault, M (1997c) “ An interview by Stephen Riggins”, s 121-133 i Rabinow, P. (red) Ethics: Subjectivity And Truth – Essential Works of Michel Foucault Vol.1. New York: The New Press.
Foucault, M. (2000) “ Truth and Power“, s 111-133 i Faubion, J. (red) Power -Essential Works of Michel Foucault Vol.3. New York: The New Press.
Foucault, M. (2002) Vetandets Arkeologi. Lund: Arkiv Förlag.
Gildea, R. (1996) France since 1945. Oxford: Oxford University Press.
Goldstein, J. R. (1991) “Preface –Changing One ́s Mind”, s. 7-14 i Foucault, M. Remarks on Marx. New York: Semiotext(e)
Hörnqvist, M. (1996) Foucaults maktanalys. Stockholm: Carlsson.
Isenberg, Bo. (2001) Överflöd och ofullbordan –Essä om det moderna. Lund: Coyote Förlag.
Johansson, P-M. (2002) ” Förord”, s. 7-31 i Foucault, M. Sexualitetens Historia Band 1 – Viljan att Veta. Göteborg: Daidalos.
Judt, T. (1992) Past Imperfect –French Intellectuals, 1944-1956. Berkeley: University of California Press.
Lukes, S. (2005) Power –A Radical View. Basingstoke: Palgrave Macmillan.
Macey, D. (1993) The Lives of Michel Foucault. London: Hutchinson.
Miller, J. (1993) The passion of Michel Foucault. New York: Simon & Schuster.
Sunesson, S. (1998) ”Inledning”, s. 1-22 i Foucault, M. Övervakning och straff. Lund: Arkiv Förlag.
Svedjedal, J. (2006) “Biografin mellan historia och roman”, Axess Nr 5 (2006):22-24. Svensson, B. (2006) ”Utan stora berättelser finns inga små”, Axess Nr 5 (2006):25-26.
Szakolczai, A. (1998) Max Weber and Michel Foucault –Parallel life-works. London: Routledge.
Turner, W. V. (1986) ” Dewey, Dilthey, and Drama”, s. 33-44 i Turner, W. V. & Brunner M. E. (red) The Anthropology of Experience. Urbana: University of Illinois Press.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s